Sid 3
Några ord om kalk och kalkbränning med anledning av att enkalkugn brändes på gammaldags vis i Kälom sommaren 2012
Stig Nilsson i februari 2013
Faktagranskad och kompletterad av Jonny Eriksson
Kalcium (av latinets calx) är ett grundämne som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller ( Ca, atomnr. 20, atomvikt 40,08, smältpunkt 851ºC, kokpunkt 1482ºC, densitet 1550 kg/m³ och vanligaste oxidationstal +2). Den rena metallen framställdes första gången 1808 av Davy.
Det är det femte i ordningen av jordskorpans vanligaste grundämnen; halten är 3,6 %. Sötvatten kan innehålla stora mängder kalcium, men det finns även i havsvatten och är nödvändigt för att musslor, snäckor och kräftdjur skall kunna bilda skal.
Kalcium ingår i både växter och djur och är nödvändigt för processer som cellväggsbildning, celldelning, muskelsammandragning och blodlevring.
I naturen förekommer kalcium endast i form av sina föreningar och benämns oftast kalk trots att det vetenskapligt benämnes olika, ex.vis kalciumoxid (bränd kalk), kalciumhydroxid (släckt kalk) och även kalciumkarbonat. Kalksten kallas allmänt den bergart som består av kalciumkarbonat; kalciumkarbonat ingår även i t.ex. krita, marmor, gips, alabaster och flusspat.
Genom kemiska eller andra processer framställs en mängd olika produkter av kalcium att användas som tillsatser, katalysatorer eller andra saker inom industri, jordbruk, väghållning etc.
Kalk har av människan under århundraden nyttjats till en mängd olika saker; murverk och puts, jordförbättringsmedel, till färg och desinfektionsmedel och så småningom även i järnframställning och massaindustri samt i kemisk industri. För tillverkning av glas, men även för att rena socker och för garvning av skinn.
I äldre tid framställde allmogen kalk till eget behov genom att bränna kalksten i primitiva ugnar. Det förekom även kalkbränning i större skala, men genom att transporter var besvärliga och kalken var tung så brände man sin kalk själva där det fanns tillgång på kalksten.
I syd- och mellansverige finns kalkberggrund på många ställen medan det i norra Sverige kan vara svårare att hitta sådan. Det stora undantaget är Storsjöområdet i Jämtland där ett vidsträckt kalkstensbäcken sträcker ut sej. Det finns även andra områden med kalkberggrund och även s.k. ”fönster” där det kan finnas kalksten.
Transporter av kalk fick i äldre tider utföras med häst och släde/kärra till områden som saknade tillgång på kalksten. Det innebar att man i dessa trakter oftast var hänvisad till lera som ersättning för kalkbruk i murverk och skorstenar, och här saknas också i stor utsträckning byggnader som krävt stora mängder kalk för uppförandet. Detta förändrades med tiden när bättre kommunikationer kom till. När järnvägen drogs genom landet kom även den småskaliga framställningen av kalk att gradvis upphöra eftersom det då gick att frakta kalk i större mängder från kalkindustrier med stor kapacitet. Men då är vi, med några decenniers variation inom landet, framme vid 1800-talets senare del eller det tidiga 1900-talet. Så kalk har bränts av landsbygdsbefolkningen i rätt så sen tid och även om det kanske inte finns så många kvar som har kunskapen så finns troligen ännu några kvar som varit med.
I offerdalstrakten, liksom inom hela det jämtländska silurområdet, finns så gott som överallt rester efter primitiva ugnar för framställning av kalk. För en oinvigd kan de vara svåra att upptäcka, men vet man ungefär var man skall leta och vad man letar efter, hittar man dem på många ställen, ofta nära bebyggelse, men även rätt långt ute i skogsmarken.
De allra flesta kalkugnsresterna hittar man där kalkstenen går i dagen och är sönderbruten i mindre block. Detta är naturligt eftersom det var mycket besvärligare att regelrätt bryta kalksten ur berget än att ta vara på de stenar som låg lösa eller där berggrunden var söndersprucken i bergkanter eller där bergklackar stack upp ur marken.
Där kalkbränning förekom på ett begränsat område och kanske under längre tid, eller där man brände en större mängd kalk samtidigt kunde man uppföra ett mindre förrådshus, en kalklada, oftast i timmer. Där kunde kalken lagras tills man behövde den. Exempel på detta finns vid ”Kalkugnsbacken” strax söder om Tulleråsen i Offerdal.
Det finns även kvar enstaka primitiva kalkugnar som av någon anledning aldrig blev brända, de är uppmurade och färdiga att tas i bruk, men är nu ofta bortglömda. En sådan, ej bränd ugn, finns lättillgänglig i byn Kälom i Offerdal, i en bergsluttning i östra delen av byn. I närområdet finns lämningar efter flera ugnar.
Kunskapen om att bränna kalk på detta sätt var allmän tills för inte allt för länge sedan. Troligt är att denna småskaliga verksamhet fortsatte ute i bygderna även en tid efter att järnvägen kom till Jämtland under senare delen av 1800-talet, och som därmed underlättade transporter av kalk från stora industrier i syd- och mellansverige. Den lokala framställningen av kalk kan man anta i stort sett upphörde under de första decennierna av 1900-talet och allt eftersom den äldre generationen försvann, försvann även kunskapen om hur man framställde sin egen kalk.
Under sista delen av 1900-talet och fram till i dag har det dock forskats på kalk och kalkframställning, främst på Gotland och vid Da Capo Hantverksskola i Mariestad (Göteborgs Universitet). Här har man återupplivat de gamla kalkbränningsmetoderna, kanske i lite modifierad form, för att se vilka andra egenskaper denna kalk har jämfört med den i dag industriellt framställda kalken. Bakgrunden har varit att försöka få fram ett kalkbruk lämpligt för restaurering och omputsning av gamla byggnader med kalkputs eftersom många misslyckade omputsningar och lagningar skett med den kalk som finns i handeln. En hel del puts- och lagningsarbeten har utförts de senaste åren med kalk producerad med mer traditionella metoder, bl.a. har Da Capo levererat kalk till omputsningsarbeten på Läckö Slott. De praktiska försöken har nu pågått i några år, men än är det kanske för tidigt att göra en slutgiltig utvärdering.